Letra Hundra Mil FrĂĽn Marianne de Bjorn Afzelius original

Som snöflingor i stormen far människorna förbi.
Dom virvlar liksom höstlöven inför sin sista strid.
Det regnar över storstaden, han fryser där han gĺr.
En främling ibland främlingar, en vandring utan mĺl.
Neonskyltarna speglar sej i bilar och betong,
och skyltdockorna ler som om dom nynnar pĺ en sĺng:
Kom närmare, kom närmare, här säljer vi kurage,
för en ringa slant kan du känna dej som kung fast du är page.
Och jag ser att du grĺter, Marianne.

Nöjestemplen erbjuder sin lugnande musik
och gemenskapen man känner med en enarmad bandit.
Och frälsarn bakom bardisken han ler och fyller pĺ
och lĺtsas som det regnar när nĺn brister ut i grĺt.
Och jag ser att du grĺter, Marianne.

Marianne, hundra mil frĺn din älskade famn
i en treĺrig ensamhet.
Marianne, det kan slita det starkaste band,
men vad bryr sej väl makten om det.

Han irrar runt i natten sĺ langt ifrĺn sin vän
längs gränder där man erbjuder Den Stora Kärleken:
För hundra kronor fĺr man se hur människan avlar barn,
och för tio till sĺ fĺr man ta den tidning man vill ha.

Hans feberblanka ögon ser hur bingohajarna
fĺr äta gamla kämpar inpĺ bara knotorna.
Och äldringarnas ögon speglar samma ensamhet
som den som är han skugga i hans tysta lägenhet.
Och jag ser att du grĺter, Marianne.

Marianne, han fick fara dit arbete fanns
sen dom plundrat er del av vĺrt land.
Ändĺ känner han det som om felet var hans
att ni glider ifrĺn varann.

Han stannar till vid bĺtarna, han skälver som i kramp.
För en kort sekund sĺ lockar vattnets oljemjuka famn.
Sĺ knyter han sin bleka hand, och vreden väller fram.
Han viskar: Vi ska visa dom, vi lever ju, Marianne.
Och jag ser att du grĺter, Marianne.